Summeringen nedan blir kortfattad och fakta orienterad.
Vårt äventyr började: 2016-05-22
och slutade: 2018-7-14
Vi seglade:
10 300 sjömil totalt, varav:
– 3418 sjömil i Karibien
– 2900 sjömil Atlant översegling
Vi besökte:
27 länder
Tack alla ni som följt oss!!
Vi kommer säkert göra ett och annat inlägg i framtiden också, men då blir det om segling i närmare farvatten.
När vi flög hem från Antigua, visste vi inte exakt när Yasmine skulle lastas. Det blev i slutet av lastningsfönstret, vilket i sin tur innebar att Yasmine lossades i Southampton den 7/6. Vi själva, anlände den 10/6 och återsåg vår kära båt igen, nu i Town Quay Marina, där också Barbasol låg och väntade på Hasse & Karin, som anlände den 11/6.
Det blev ett kärt återseende, med restaurangbesök och gemensam proviantering. Vi fick också möjlighet att segla tillsammans till Cowes på Isle of Wight, som är väldigt mysigt och ett riktigt seglarcentrum.
Efter ett par dagar tillsamman, så skilja våra vägar – vi måste påbörja vår hemsegling, medans Barbasol inte behöver vara hemma förrän till hösten.
Tillbaka i Europa och engelska kanalen innebär tidvatten och strömmar, vilket gör att man hela tiden måste anpassa avseglingstider och ankomsttider. Vårt första stopp efter Cowes blir Brighton och där måste vi anlända +-2 timmar HW (högvatten), annars är inloppet för grunt för oss. Brighton har Englands största marina och den är verkligen fin med många restauranger och affärer i anslutning till hamnområdet.
Nästa stopp är Dover och dit har vi 65 M, men vi kan inte lämna Brighton före kl 10. Mats går upp till hamnkontoret och lämnar vår nyckelbricka och vi får bekräftat att det är ok att lämna, men man är ändå lite tveksam då det blåser rätt bra och därmed är sjön ganska otrevlig och besvärlig i detta grunda hamninloppet. Vi kommer dock iväg, utan några som helst problem, men vi hör på radiotrafiken att det är en båt som har haft stora problem och skickat mayday. Vi hörde dock på radion, att det slutat lyckligt och att båten lyckligt återvänt in i marinan.
Själva får vi en lång dag till sjöss och anländer till Dover i mörker och lågvatten. Dover har en intensiv färjetrafik och vi blir uppropade av ”port control” 2 M innan hamninloppet. Dom frågar om våra intentioner och anvisar oss att anropa när vi är cirka 200 meter från inloppet, vilket vi gör och får klartecken att gå in i hamnen. När vi kommer in så är det lite skrämmande, på grund av lågvattnet, är det som att segla in i en labyrint med jättehöga murar. Vi ropar nu på marinan och det vill ha in oss i den inre marinan, men slussportarna dit kommer inte att öppnas förrän kl 1 på natten, så vi blir anvisade att lägga oss vid bensinbryggan, vilket går bra – några få centimeter vatten under kölen. När vi äntligen blir anropade och kan gå in genom slussen och knyta fast oss vid den anvisade platsen, så är vi helt slut.
Vi bestämmer oss för att ligga still nästa dag och vandra upp på de vita klipporna i Dover. Vi får en fantastisk promenad/vandring och klipporna är så vita som det sägs.
Naturupplevelsen, gör det väl värt att spendera en dag i denna stad. När vi kommer ned till själva Dover igen, så letar vi upp en pub med TV och får se Sverige 5 sista minuter mot Syd-Korea i VM.
Vi är nu framme vid den 19/6 och det är dags att lämna England och ta oss ann utmaningen att krossa den oerhört trafikerade trafiksepareringszonen, som används i engelska kanalen Tidvattnet gör att vi går upp kl 05 och lämnar marinan 05:30. Dagens mål är Dunkirk och vi väljer att först gå nordvästligt upp till en punkt på gränsen till zonen, där lägger vi om kursen så att vi passerar zonen i 90 graders vinkel. Zonen är cirka 12 M bred, så det tar ett tag att passera.
Efter den lyckosamma passagen, så sätter vi kurs mot Frankrike och Dunkirk, ditt vi anländer på eftermiddagen efter 44 m segling. Mitt under passagen dyker en säl upp med huvudet, kollar på oss och undrar vad vi håller på med.
Det är härligt att vara tillbaka i Frankrike, vilken mat och vilka matvaruaffärer. Vi äter gott och har det bra. Vi går på museum, vilket är väldigt spännande, speciellt efter att sett filmen ”Dunkirk”. Vi promenerar och vi åker på cykelutflykt, fantastiska stränder och strandpromenad.
På grund av väldigt blåsigt väder, så blir vi kvar en extra dag och när vi lämnar på midsommarafton så blåser det fortfarande rejält och sjön är inte rolig i dessa grunda vatten. Vår plan var att gå till Zeebrugge, men på grund av vädret så väljer vi att gå in i Oostende, dit vi ringer och den väldigt trevliga hamnkaptenen hälsar oss välkomna och anvisar plats vilket visar sig vara den sista lediga.
Det ligger en massa engelska båtar i marinan, som har deltagit i en offshore regatta. Det är ju midsommar, så efter en promenad dukar vi fram sill (inhandlad på Ikea i Southampton), snaps (inhandlad på Ikea på Lanzarote) och kokar färskpotatis som vi hittade i Frankrike. Vi har dessutom hittat både gräslök och gräddfil, vilket gör att vår midsommarmiddag blir riktigt bra.
Vi har funderat fram och tillbaka vad vårt nästa mål skall bli. Vi kan direkt ta bort Haag, eftersom Volvo Ocean Race anländer ditt och det medför att hela hamnen är stängd för gästande båtar. Vi tycker också att vi börjar få lite ont om tid, så vi bestämmer att målet får bli Den Helder i norra Holland. För att få strömmarna rätt, så lämnar vi Oostende vid lunch. Prognosen säger lätta vindar och mycket motvind, vilket innebär att vi kommer få använda motor en hel del. Vi har inte tankat sedan USVI, så vi inser att diesel behöver vi, med konstigt nog finns det inget tankställe i Oostende. Vi måste därför göra ett kort stopp i Zeebrugge, där vi tankar 170 liter diesel (tanken rymmer 200). Marinan är väldigt fin, så där skulle man också ha kunnat stanna om tiden funnits. Efter kort stopp, så fortsätter färden mot Den Helder, dit vi anländer på förmiddagen efter 106 M segling (nåja motorsegling).
När detta skrivs har vi efter en god natts sömn, cyklat längs med Nordsjö vallen, vilket var en väldigt fin tur.
Dynerna bakom vallen och naturen som helhet, är fantastisk – vi njöt verkligen. Igår promenerade vi in till de gamla sjöfartdelarna, där det var festival med gamla bilar – jättekul och många läckerheter. När vi tröttnat på bilarna, så hittade vi en liten fin restaurang, som visade sig ha väldigt god fisk och skaldjur – ännu en festmåltid, dessutom till mycket rimligt pris.
Den Helder är också Hollänska marinens huvudhamn. Ubåt på väg ut.
Idag har vi också gjort en ordentlig planering för nästa etapp, som blir en direktsegling till Cuxhaven, vilket innebär cirka 170 M. Mer om detta senare.
Det blev aldrig tillfälle att publicera eller snarare att fixa med bilder, så nu blir det ett ordentligt hopp i tiden! När nu detta skrivs, så är vi hemma.
Tillbaka till seglingen från Den Helder. Vi ligger kvar till lunchtid, vilket gör att vi skall få medström under de första 7–8 timmarna. Det blir lite vind i början och segling, men sedan vrider den lilla vind som finns till direkt ”mitt i nosen”, så det blir tyvärr mycket motorgång. Denna transportsegling är inte så mycket att orda om, vi kommer fram sen eftermiddag till Cuxhaven efter cirka 28 timmars segling. Vi hinner med att ta en snabb promenad och handla lite mat, sedan är det matlagning och tidig i koj. Vi har bestämt oss för att gå in i Kielkanalen redan dagen efter och med tanke på de starka strömmarna Elba bjuder på, så lämnar vi hamnen vid 08:30 och går mot kanalen.
Vi har tur, när vi kommer till slussen, så har vi klarsignal att gå rakt in i slussen. Man förtöjer vid en flytbrygga, som gör det hela ganska enkelt. Den enda utmaningen är att hoppa ned på bryggan, då bryggan är mycket låg.
Eftersom vi kommer direkt in i kanalen, så bestämmer vi oss för att gå ganska långt, nämligen till Rendsburg, som många rekommenderat och det är verkligen en trevlig hamn/marina och staden är jättefin. Vi har fantastiskt väder och restaurangen i hamnen är trevlig med god mat.
Så här långt har kanalen varit ganska tråkig, det är för det mesta träd och växtlighet på båda kanalsidorna, så man har inte så mycket att titta på, om man bortser från de stora fartygen man möter då och då.
Från Rendsburg (strax innan) och ned till Kiel är det mer samhällen och därmed mer att titta på. Det tar oss tre trimmar och vi tycker det skall bli trevligt att få tid över till Kiel. Tyvärr blev det inte så, vi får ligga och vänta 2–3 timmar innan det blir klarsignal att gå in i slussen. Det är nu massor med båtar som samlats, men det är inget problem, eftersom vi slussas i en av de stora slussarna – gott om plats med andra ord. När vi äntligen kommer ut i Östersjön, så går vi till den marinan som ligger närmast Kiel, men där är det både trångt och fullt, så vi vänder och går till en marina som ligger längre ut och där får vi en bra långsidesplats.
Vi får således nöja oss med det lilla samhället som ligger vid marinan – Stickenhörn. Vi får en god middag och ser fram mot att segla över till Danmark nästa dag. Lördagen den 30/6 hissar vi långseglingens sista gästflagga.
Vi har lagt upp en rutt, som omfattar tre danska hamnar och de är nya för oss alla tre. Första hamnen blir Bagenkop på Langeland.
Det är en trevlig och välskött hamn med många platser och vi får börja träna upp våra färdigheter, vad gäller att förtöja vid pålar/stolpar. Från att under en stor del av vår långseglingstid, varit bland de mindre båtarna, är vi nu bland de större när vi kommer till Norra Tyskland och framförallt Danmark. Ni läser rätt, 40 fot är en liten båt när man seglar omkring i södra Europa och framför allt i Karibien. Tillbaka till Danmark, storleken gör att vi inte bara skall hitta en ledig plats, vi måste också bedöma om Yasmine går vi in mellan pålarna, vilket inte är självklart.
Nästa ö och hamn vi seglar till är Vejrö, som till stor del är ett naturreservat. Denna ö vill vi varmt rekommendera och känner man att det finns pengar kvar i ”restaurangbudget”, så rekommenderar vi lika varmt ett besök på restaurangen – underbart gott och underbart dyrt.
Sista danska hamnen blir Stege, som är en jättefin stad med mycket historia. Hamnen är helt ok, men inte i närheten av Bagenkop och Vejrö. Det är grunt och man måste gå i en utprickad kanal in till Stege. Vi har bestämt oss för att gå från Stege via grunt vatten upp mot Prästö, för att där komma ut på djupare vatten. Det känns som det är lite väl spännande, vad gäller djupet, men det går bra. Vi har endast en mjuk studs i den sista (utprickade) kanalen till djupt vatten.
Nu sätts kursen mot Malmö och Dockan där vi bokat plats längst in. När vi lägger till, så är det exakt 25 månader sedan vi låg i Dockan, då i samband med vår utsegling.
Vi blir mottagna av Lenas syster och man, vilket är ett kärt återseende och det blir förstås en trevlig middag. Det blir en mycket fin sommarkväll i hamnen.
Onsdagen den 4/7 seglar vi upp till Ven och lägger oss i Kyrkbacken.
VI ÄR HEMMA!!!
Detta inlägg blir vårt sista från Karibien och skildrar vår sista tid. När det nu äntligen publiceras, så har vi kommit hem till Ven. Nästa inlägg kommer i juni och då är det England, Frankrike och Holland som gäller.
USVI – BVI tur och retur
Efter att under lång tid inte träffat på en enda svensk båt, så träffar vi nu på ett antal båtar:
Anemon, Chablis och Think Twice.
Vi har bestämt att vi skall träffa Hasse och Karin på Barbasol och det gör vi i Great Harbour – Jost van Dyke, BVI.
Hasse fyller år och det blir en mycket trevlig kväll på det berömda Foxys, där också Lars & Marie från Anemon är med.
Bilder från Jost van Dyke som visar orkanernas, Irma och Maria=Irmia, förstörelse:
Efter Jost van Dyke har vi siktet inställt på Anegada, som vi missade förra året och denna fantastiska sandö motsvarar våra förväntningar, även om det blir ganska trångt i viken andra kvällen – många charterbåtar går hit. Anegada är bland annat känt för sin hummer och det blir en otroligt god ”lobster” middag på ”Lobster Trap”. Köksmästaren tyckte att våra var något små, så det låg en och en halv var på våra tallrikar, vem klagar?
Anegada har klarat sig riktigt bra från orkanernas härjningar, till skillnad från resten av BVI. Det är sorgligt att se, men det finns en gnista hos folk, som är härlig och uppmuntrande – detta skall vi fixa.
Det blir sex fina dagar på BVI, innan vi checkar ut i Sofer´s Hole, som har fått ta mycket stryk.
Här har customs och Immigration ett partytält som kontor, deras byggnad är för illa skadad.
Nyleverans av charterbåtar:
Vi går nu tillbaka till St.Thomas för att checka in och här träffar vi återigen på Lars och Marie på Anemon, som ligger här och väntar på att deras båt skall lastas för transport till Bremerhaven. Vi får en trevlig kväll, innan våra vägar skiljs. Vi hinner också växla några ord med Barbasol och vi bestämmer slutgiltigt att vi skall träffas i Red Hook Bay, när våra nya solceller är monterade, för att tillsammans segla till Puerto Rico.
Culebra och Culebrita – Spanish Virgin Islands
Vi kommer till Culebra, söndagen den 8/4, efter knappt 30 sjömils segling och inser att vi kommit till en annan värld. Det är mer Latinamerika och Spanien än Karibien. Visserligen tillhör Puerto Rico USA, men det är spanska som gäller som huvudspråk. Dom flesta förstår och pratar engelska, men det är spanska som är förstaspråk.
Från ett ”immigration” perspektiv är vi incheckade i USA (gjorde vi på USVI), men tullen måste vi besöka och det enda som skiljer vad gäller inklarering, är att passet inte behöver stämplas. Vi får förklarat för oss att Puerto Rico och USVI har lite olika status/avtal i sin relation med USA och att i detta avseende är Puerto Rico som USA, vilket gör att vi för US$ 37 måste lösa ett ”crusing permit” som gäller i ett år och för hela USA.
När all formalia är avklarad ger vi oss iväg på en svettig promenad till andra sidan ön, där Flamenco Beach ligger – ytterligare en ”världstopp 10 beach”. I ena hörnan av beachen ligger tyvärr dessa inte alltför snygga lämningar efter amerikanska flottans övningsverksamhet, som under många år medförde att beachen inte var tillgänglig.
Efter bad och lunch åker vi taxi tillbaka till Dewey, där vi ligger ankrade. Innan vi tar oss tillbaka till våra båtar, blir det en promenad i den lilla staden och besök på den ”världsberömda” baren Mamacitas.
”Next stop” blir Culebrita, bilderna säger allt.
Här har vi sällskap av minst fem sköldpaddor, antagligen fler!!
Puerto Rico
Innan vi lämnade Culebra, så bokade vi plats i Puerto del Rey Marina, som ligger på Puerto Ricos östkust. Vi hade bestämt oss för att boka en natt på hotell i ”Old San Juan”, för att få ordentligt med tid och en kväll där, vilket visade sig vara ett väldigt bra beslut. Vi har således allting bokat och klart när vi seglar in i marinan efter en fin segling från Culebrita. Som vanligt, får man nästan lov att säga när man kommer in i en spansk/spansktalande hamn, så svarar inte marinan på anrop och i detta fall är det inte så enkelt, marinan är hur stor som helst, men Barbasol som kom in strax för oss har lagt sig längst in långsides och det gör vi också.
Det blir en kort promenad till marinakontoret och vi få ett väldigt vänligt och trevligt mottagande. Personalen har hur många tips som helst, speciellt när de hör att vi skall åka till San Juan. Vi får våra brygg platser, dessutom mittemot varandra – väldigt trevligt.
När Mats kommer tillbaka till Yasmine från marinkontoret möts han av Lena, som pekar på vår ena dävert och man kan konstatera – allt går sönder. Den hänger på trekvart och vi kan vara mycket glada att den inte gick helt av under segling, vi kan bara spekulera i vad som skulle hänt med vår jolle. Vi flyttar båten till anvisad bryggplats och därefter går Lena till marinkontoret för att se om det finns någon hjälp att få. Marinan ringer upp en smed, som har sin verkstad på varvsdelen av marinan och han lovar att komma direkt på morgonen, dagen efter. Smeden Willie dyker upp som lovat och efter att undersökt vår skada och funderat, så kommer han fram till att det går att laga, men att båda dävertarna också behöver förstärkas. Willie lovar att jobbet skall vara klart på fredag eftermiddag, när vi kommer tillbaka från San Juan, men vi behöver flytta båten till reparationsbryggan.
Efter en viss försening kör vi iväg till San Juan gamla delar. Vilken stad, vilka byggnader och kultur – det var som att vara tillbaka i Spanien och då höll vi på att glömma att skriva om maten – mums.
Som alla förstår, vi får en fantastisk fin dag, kväll och förmiddag. Det är väldigt intressant att få till sig den spanska Karibiska historien. USA tillförskansade sig Puerto Rico via det spansk – amerikanska kriget under 1890-talet, dvs väldigt sent och det är ju då inte så märkligt att Puerto Rico känns mer spanskt & latinamerikanskt än amerikanskt. Vi blev väldigt förtjusta i Puerto Rico och dess invånare, maken till vänliga människor får man leta efter.
Efter San Juan, så åker vi upp i den stora nationalparken och dess berg & regnskogar. Här syns det tydligt att orkanen Maria dragit fram och vid ett litet vattenfall är vägen avstängd, man har inte hunnit röja och fixa vägarna. Det är bara och vända och åka mot marinan, med ett stopp för proviantering i en riktigt bra stormarknad.
Vieques – Spanish Virgin Islands
Vi har tillsammans med Barbasol kommit överens om, att inte segla längre åt väster – tillbaka seglingen i motsjö och motvind blir för jobbig. Vi bestämmer oss för att segla till Vieques, eller snarare motorsegla. Vår första hamn blir Ensenada Sun Bay, där vi kryper in och hittar en fin ankring. Efter frukost så tar vi våra jollar in till stranden och tar en promenad till det lilla samhället – Esperanza.
Här finns några hotell, några restauranger och en strandpromenad – trevligt att besöka, men det finns inte så mycket. Vi promenerar tillbaka till våra jollar och åker ut till våra båtar. Det är dags för förflyttning 8 sjömil till nästa vik, som är väldigt skyddad – Ensenada Honda. Här ligger vi helt själva – lugnt och stilla. Det enda som finns här, förutom mangrove, är en övergiven segelbåt som ligger inkörd i mangrove, i en hörna av den stora viken. Båten ser fin ut på avstånd, men när vi åker och tittar så ser vi att den är helt strippad på allt av värde.
St Croix – USVI
Det är hög tid att börja tillbaka seglingen till Antigua och vi måste checka ut från USA, vilket gör att Christiansted på St. Croix blir vår nästa hamn – hit når vi efter 47 M motorsegling. Detta är nackdelen med att segla upp till BVI, USVI & Puerto Rico, man har i stort sett alltid direkt motvind och motsjö när man skall tillbaka, i vårt fall till Nevis, som etappmål.
Vi passar på att verkligen upptäcka Christiansted och här finns mycket kultur och konst, samt inte minst bra restauranger. En av de bästa vi varit på – Savant, kan vi verkligen rekommendera.
Nu har vi seglat runt Virgin Islands och Puerto Rico i drygt två månader och det är dags att lämna.
Nevis – Montserrat – Antigua
Efter en riktig ”skitsegling”, 30 timmar och 128 M i motsjö och motvind, så är vi ganska trötta när vi lägger fast i en av de utmärkta bojarna utanför Charlestown på Nevis. Björn och Gertrud på Think Twice ligger här när vi kommer in och vi blir, tillsammans med Barbasol, bjudna på ”sundowner” vilket alltid är trevligt, speciellt efter en jobbig segling.
När vi kom fram till Nevis var det för sent att checka in, så det blir första uppgiften på förmiddagen efter en god natts sömn. Efter incheckning och utcheckning blir det en promenad på stan och en god lunch. Vi har ju varit på Nevis tidigare och nöjer oss med en promenad.
När vi lättar ankar och sätter kurs mot Montserrat, så kommer vi att få besöka en för oss ny ö. Barbasol har varit här förut, så vi följer dem in och hittar en väldigt fin och ganska skyddat ankringsplats precis utanför färjebryggan. Det känns bra, eftersom det kommer ganska mycket vind svepande över berget, speciellt i byarna, men vi ligger väldigt bra på vårt ankare. Det visar sig att det är mycket bra snorkling precis bredvid båten, med mycket fin fisk att titta på.
Barbasol för ankar:
Montserrat är en trevlig bekantskap, mycket vacker, men också enormt präglad av sin aktiva vulkan, som hade sitt senaste stora utbrott för drygt tjugo år sedan. Vid tiden för vulkanutbrotten, innan evakueringarna så hade Montserrat 14 000 invånare att jämföra med dagens 5000. Mer än halva ön är fortfarande avspärrad och den gamla huvudstaden är mer eller mindre begravd i vulkanaska. Förutsättningarna för en intressant rundtur var uppenbara och förväntningarna kom inte på skam. Ännu en gång här i Karibien blir man på ett mycket påtagligt sätt påmind om naturens krafter och människans utsatthet/litenhet när man för full kraft blir utsatt för vulkaner, orkaner och jordskalv.
När vi tillsammans med Barbasol (Hasse & Karin) åkt in och satt oss med varsin öl för att beundra solnedgången, så träffar vi en ”gammal” bekant till Barbasol, Svenne från Svenljunga och hans tyska fru. Svenne äger ett helikopterföretag på ön, men vill ni veta mer så besök Barbasol och Bushpoint hemsidor/Facebook från tidigare besök och helikopterturer.
Efter två nätter på Montserrat avseglar vi mot Falmouth Harbor, en segling på knappt 30 M, vilket blir den sista seglingen i Karibien. Nu vidtar båtvård och klargöring av Yasmine för lastning och transport på fartyg till Southampton.
Vi planerar att hämta henne så tidigt som möjligt i juni, tidpunkten för lastfartygets ankomst till Southampton rör fortfarande på sig. När Yasmine är segelfärdig, påbörjar vi den sista etappen av vårt segeläventyr, med målet Ven och Landskrona.
Hemresan till Sverige från Antigua gick via New York:
Vi får en fin tid i Charlotte Amalie, som har många gamla fina hus från den danska tiden och det finns en trevlig historisk promenad, som är väl värd att gå. Vi hittar några riktigt bra restauranger, som förgyller vår vecka. Det finns en bra affär Pueblo, som vi besöker några gånger för proviantering.
Vi har sedan Guadeloupe haft problem med vår plotter, touch funktionen slutar fungera en liten stund efter det att den blivit påslagen. Detta gör att det blir struligt när man går in på lite grundare vatten och behöver enkelt & snabbt kunna zooma in och ut sjökortet. Efter kontakt med Raymarine i Sverige, så blir vi hänvisade till att kontakta lokal ”dealer” på plats för att hantera ett garantibyte.
Vi har sedan tidigare tänkt åka till öns Budget Marine affär när vi har hyrbil (6/3 till 7/3), som dessutom i sin katalog har ett stort utbud av Raymarine prylar. Innan hyrbil så är det (5/3) och vi har bestämt att ta en promenad till Frenchtown och det är inte svårt att hitta, litet Eiffeltorn vid infarten gör det svårt att missa var denna stadsdel börjar. Här ligger också Frenchtown Marina, som vi givetvis besöker och vi passar på att fråga om ”Raymarine dealer” och det visar sig att Marinan är det, men bara försäljning och de tror inte att det finns någon ”service dealer” på ön. Vi får hjälp med kontaktuppgifter till Raymarine US och får också veta att den normala ”turn a round” tiden för ett garantibyte är två veckor – suck. Vi börjar fundera på, om vi inte skall köpa en ny plotter istället och skicka vår gamla till Sverige och sedan använda den som ”slav” vi vårt navigationsbord. Vi bestämmer oss, att vi vill köpa nya plotter och vill därför besöka Budget Marine omgående, så vi tar en taxi dit. Innan vi fångar en taxi, så kilar vi in på det lilla museum som ligger precis bredvid marinan och får en väldig intressant liten visning och föreläsning om det franska inslaget och dess historia på ön, som manifesteras av Frenchtown.
När vi kommer till Budget Marin, så visar det sig att det som står i katalogen, har ingenting att göra med det som finns i affären, det finns ingenting vad gäller sjökorts plottrar från Raymarine i affären. Vad gör vi nu? Vi pratar med en av de anställda, som verkar vara den som har koll på det mesta och då säger hon, att det runt hörnet finns ett företag – Tropicomm, som håller på med marinelektronik och Raymarine. Hon plockar fram telefonnummer till Perry, som visar sig vara hennes man. Vi ringar till Perry direkt, beskriver läget och till vår glädje säger han att nog inte skall vara något problem. Vi diskuterar vad som kan fungera för oss och kommer snabbt fram till en modell, men Perry lovar att ringa tillbaka på kvällen när han kollat att plottern kan monteras där den gamla sitter. Perry ringer tillbaka och vi går igenom vår i Raymarine installation och stämmer av vilken plotter vi skall ha. Den måste beställas från USA, men denna gång är det snabba ryck, plottern kommer till St Thomas redan på onsdag kväll och Perry kommer till oss på fredag morgon, vid lunch har vi den nya plottern installerad.
Skriver om vår plotter, eftersom det illustrerar en ganska typisk långfärdseglarvardag, dvs saker går sönder, skaffa reservdelar, installera och ändra planer eftersom man får vänta på reservdelar etc, dvs en liten bild av vardagslivet ombord.
I samband med plotterbytet, så fick vi också anledning att kontrollera vår logg, dvs seglad distans och här delar vi med oss av lite fakta:
Under tiden vi väntar på installation, så han vi med att åka runt på St Thomas, som inte är stort – man åker runt på 1 dag. Vi besöker en utsiktpunkt och får på köpet ett Mecka för kryssningsturister:
Till St Thomas kommer det minst ett kryssningsfartyg om dagen, oftast fler:
Lördagen den 10/3 lämnar vi Charlotte Amalie för en veckas segling runt St John, som till 75% är nationalpark. Första stoppet blir St. James, där vi ligger still en dag. Under dagen får vi besök av dessa kompisar, som simmar runt vår ankrade båt i lugn och ro:
Planen är att äta pizza som söndag middag, då det ligger en ”känd” pizzabåt inne i viken. Pizzan motsvarade alla förväntningar och 16 inch delat på två blir perfekt. Vem kunde tro att man skulle äta nygräddad hämt-pizza i sittbrunnen!!
Från St James går vi den fantastiskt långa sträckan på 2 M till Honeymoon Bay, som blir första stoppet på St John – en otroligt fin beach och natthamn.
Härifrån är det inte långt till Cruz Bay, som är öns huvudstad och det tar inte lång tid med jollen att köra dit. Här ser vi tydliga spår av orkanerna, men också att det vanliga vardagslivet fortgår – skolbarn med sin lärare:
Vi behöver fylla på matförrådet och vill också besöka ”National Park Service” för att få färsk information om vad som gäller i nationalparken efter orkanerna. I nationalparkens vikar får man inte ankra, utan man måste ligga på boj för att inte skada korallrev och bottnar. Vi betalar avgiften i förskott, 26 USD per natt och bestämmer oss för att det får bli sex nätter.
Cirka 2/3 av st John är national park och det märks, inte mycket vägar och inte mycket folk. 1956 köpte Rockefeller upp stora landområden, som skänktes till staten för att bli nationalpark. Sedan dess har parken gradvis utökas för att nå den storlek den har idag. Man lägger ned ett stort jobb på att skydda naturen, både land och hav, 40% av parken utgörs av vatten/hav.
Vi får en otroligt fin vecka, ingen trängsel, mycket bra snorkling (med sköldpaddor, baracudor och revfiskar i vackra färger), härligt väder och några fina promenader. Vi ser också väldigt mycket av förödelsen efter Irma & Marias framfart. Beacherna är fina, men det återstår en hel del innan de återfår sin forna glans. Naturen har tagit mycket stryk, men också bebyggelse och båtar.
Efter en dryg vecka är vi tillbaka på St Thomas – Charlotte Amalie och nu är det dags för nästa underhållsåtgärd på båten. Vi har under en längre tid upplevt att våra batterier tappar laddning väldigt kvickt och därför har vi bestämt att en genomgång av hela vårt elsystem är på sin plats. I morgon onsdag (21/3) skall det ske och Herman, som är el expert skall hjälpa oss. Vi får se vad det blir för slutsatser och förslag på åtgärder, vilket också kommer att styra hur länge vi blir kvar. Vi ligger ankrade, så vi har inga hamnavgifter att betala.
Nu har det gått några dagar och det har hänt mycket. Tillsammans med Herman kom vi fram till några viktiga saker och den mest centrala är, att våra solceller på targa bågen är helt slut eller snarare ”kokta”. Den andra stora frågan var, hur mår våra batterier? För att klara ut det, så måste man göra en ”load test” och då måste batterierna vara fulladdade! Det visar sig att Herman inte jobbar med solceller, men han rekommenderar Kevin, som finns i ”American Yacht Harbor”. Vi vill absolut få full koll på batterierna och då måste vi få tillgång till land-el för laddning, så det blir ett snabbt samtal till marinan och lyckligtvis finns det plats. Vi har också ringt Kevin, men inte fått tag på honom, men vi bestämmer oss för att lyfta ankaret och gå de 7 sjömilen till marinan.
När vi kommit fram och förtöjt, så får vi kontakt med Kevin och Pam (fru och administratör på det lilla företaget) och vi kommer överens om att Kevin skall komma och titta på våra solceller direkt på morgonen följande dag. Kevin bekräftar det Herman redan sagt om våra solceller och vi lär oss en hel del, som vi inte kunde tidigare om solceller. Vi ber Kevin ta fram ett kostnadsförslag på nya solceller och det är gjort redan till eftermiddagen. Vi accepterar förslaget 2 * 160 W vilket ger oss ordentlig ladd kapacitet, vilket också inkluderar en viss ombyggnad av vår targa båge, till det bättre. Solcellerna kommer med båt från Florida, så installation sker den 5/4 – 6/4.
Hur gick det med batterierna? Det visar sig att ett av fem batterier är dåligt och det måste bytas, eftersom det dåliga medför att vi inte kan ladda ordentligt. Vi får förhoppningsvis ett nytt batteri på måndag (26/3) och efter det tänker vi segla till BVI och segla runt där i cirka en vecka, innan vi återvänder till St Thomas för solcells installationen.
I allt detta, känns det ändå skönt att få kontroll över vårt elsystem, det har varit frustrerande att inte ha ordning på båtens elförsörjning. Marinan och samhället Red Hook Bay är riktigt trevligt och vi passar på att göra massa underhåll på båten, samt också den inte oväsentliga detaljen att logga in på skatteverket och deklarera. Kort sagt, det går ingen nöd på oss och nu är det snart dags för lördagsmiddag på byn!!
Middagen avnjöts på ett ”stek house”, mycket gott. I dag söndag, har vi tagit ledigt och bara njutit och det gjorde vi på Megans Beach – enligt lokal reklam topp-10 i världen.
Vi får också nöjet att studera denna mästerfiskare:
Next stop – BVI!
Vi kom iväg från Catamaran Marina enligt plan, men planen var lite ändrad – dagens etapp var kort – till Jolly Harbour för att handla i den jättefina mataffären som finns där, samt utcheckning från Antigua. När vi tagit vår boj, så upptäcker vi att Miltonia med Peder & Susanne ligger på en boj inte långt från oss. Vi bestämmer kvickt att äta middag ihop på kvällen och det är roligt att höra om deras äventyr sen vi sist sågs på Bequia.
När vi skall checka ut, så visar det sig att ”customs” har stängt och vi blir tvungna att ta taxi till Nelson Dockyard för utcheckning, dvs i princip därifrån vi avseglade på morgonen. Miltonia, vi och en holländsk båt delar på taxin. Allt detta gör att dagen inte blir riktigt som vi tänkt oss, Lena får sköta handlandet själv, medans Mats får ägna sig åt taxiåkande.
Vi har bestämt oss för att hoppa över St.Kitts & Nevis, eftersom vi i princip bara skulle hinna med och checka in/ut. Detta på grund av, att det är en blåsig period på gång och då vill vi vara framme på St. Croix.
Vi avseglar fredag morgon kl 06:30 från Jolly Harbour med kurs mot St.Kitts & Nevis eftersom det ligger precis på kurslinjen mot St. Croix. Hela seglingen blir en rullig historia, dyning in från sidan med en våghöjd på drygt 2 meter, vilket är normalt här. Till St.Kitts & Nevis får vi vinden ganska rakt bakifrån, vilket gör att vi kan segla wing&wing med spirad genua och storsegel med preventer åt andra hållet. När vi passerat sundet mellan St.Kitts och Nevis har vinden vridit något, vilket göra att vi inte får riktig halvvind men nästan och vi får ändra segelsättning efter detta. Vi har en ganska jämn vind, som pendlar mellan 9 – 13 knop och medför bra fart, mellan 6–7 knop mest hela tiden. Det är oftast inte vinden som kan göra seglingen jobbig, utan vågorna/dyningen vilket gör att man många gånger seglar med ett rev, vilket hemma inte funnits på kartbladet med den vindstyrka vi pratar om. Vi kör två timmars vaktpass under dagen, men går över till tre timmars mellan 20:00 – 08:00 på lördag morgon. På morgon närmar vi oss östra udden av St Croix och vi seglar in mellan nationalparken Buck Island och själva ön, här finns det diverse rev så man får hålla koll på sjökortet.
Eftersom det skall blåsa på ganska bra under i stort sett hela kommande vecka, så ringer vi st.Croix Marina för att kolla om de har någon plats. Ingen svarar och när vi kommer in till Christiansted så förstår vi varför, marinan har fått rejält med stryk av orkanerna Maria & Irma. Vi får hitta en plats att ankra på istället och se till att ankaret fäster ordentligt, vilket vi tror och hoppas att vi gjort.
När vi ankrat upp och gjort iordning båten efter vår 28 timmars segling på 172 M, så är det dags att ta jollen in till land och leta upp ”Customs” för incheckning. ”Customs” skall ligga precis bredvid marinan, så dit åker vi eftersom det där också skall finnas en jollebrygga. Vi promenerar till färjeterminalen, men vi ser ingen incheckning någonstans och går därför in i Budget Marin affären som ligger mitt emot. Steve som är den som jobbar, är jättetrevlig och vi får klart för oss att incheckningen inte är öppen. Lena stannar i affären och Mats går ut utanför affären för att ringa det telefonnummer vi har, vilket går till ”Customs/Immigration” på flygplatsen. Dom efterfrågar lite detaljer om oss och båten, men första frågan är om vi har B1/B2 visa, vilket vi har. Sedan blir vi tillsagda att vi måste ta oss till flygplatsen och då är det taxi som gäller. Steve ringer efter en taxi och sedan pekar han på ett stort kylskåp, varsågoda och ta en öl eller dricka, jag bjuder – en vänlig själ, som det är trevligt att träffa när man är trött efter en nattsegling.
När taxin efter 40 minuter äntligen dyker upp, så är det modell större och vi åker iväg. Vi blir jätteförvånade, allt är USA men det körs på vänster sida, känns väldigt udda – dessutom är ratten på vänster sida, precis som i Sverige före 1967 – bilar för högertrafik i ett vänstertrafik land. Väl på flygplatsen går det fort och smidigt och vi känner oss välkomna, vi har tillstånd att stanna till augusti.
Vi är helt slut, så ankomstdagen gör vi inte så mycket mer. Söndag förmiddag använder vi till att kontrollera vår ankring, lägga ut lite mer kätting samt sätta upp ankarseglet, som minskar trycket på ankaret. Vi förbereder oss således för att vara inblåsta den närmaste veckan.
När detta är gjort så åker vi över till Christianstedt, som bär tydliga spår från den danska tiden. Det är en jättefin liten stad att promenera runt i och strandpromenaden är mysig, men här syns tydliga spår från orkanerna. De två små marinor som låg här, är utplånade och i en trädgård ligger fortfarande en stor katamaran uppblåst en bra bit in på land – sorgligt att se.
Det verkar dock framförallt vara det marina som tagit stryk, skulle man inte se de spåren så skulle man helt kunna missa att två kategori fem orkaner dragit över här. Detta visar sig vara ett påstående med stor modifikation, när vi varit här ytterligare några dagar. Den fasta telefonin fungerar dåligt eller inte alls, stranden vid Fredriksted är till stor del bortblåst. Sammanfattningsvis, sju skolor på St Croix är helt utslagna, elnätet svårt skadat, förstörda hem, sönderblåsta skogar etc. Men det första intrycket vi fick, beror väldigt mycket på att det jobbas oerhört hårt på att reparera och återgå till normalt liv, vilket gör att man inte märker så mycket av orkanernas framfart som gäst på ön, om man inte är uppmärksam på orkanernas framfart. Slutligen USVI tillförs 3,2 miljarder US dollar från de federala myndigheterna för återuppbyggnaden.
Vi avslutar med att gå in på en bar/pub som också är ett mikrobryggeri och äter en otroligt god hamburgare, samt dricker deras egen öl innan det är dags att åka ut till Yasmine och den första ”blåsnatten”.
För att återkomma till den danska historien, så kontrollerade danskarna St. Thomas och tog kontroll över St. John 1717 från England, genom att sända soldater dit. 1733 köpte man St. Croix av Frankrike och hade därmed kontroll över det som idag heter US Virgin Island. Det som gjorde dessa öar så intressanta var socker och den industrin drevs med hjälp av slavar och i slutet av 1700-talet var det mer än 40 000 slavar på de danska öarna. 1848 upphörde slaveriet. USA såg tidigt det strategiska värdet av öarna och var redan 1867 på väg att köpa dem, men prislappen var för hög, högre än priset för Alaska. Vid tiden för första världskriget blev USA starkt oroade av möjligheten att Tyskland skulle invadera Danmark och på det sätt få kontroll över öarna. Det hela slutade med att USA köpte USVI 1917 för US $25 millioner i guld.
Vi får också uppleva en parad, där man högtidlighåller Dominikanska Republikens självständighet:
När värsta blåsvädret är över, åker vi på en dags intressant rundtur, innehållande bla besök på botaniska trädgården, Cruzen rom destilleri och Fredrikstedt.
Sista dagen på St Croix ägnar vi åt utflykt till Buck Island, som är en nationalpark och utanför stranden simmar en delfinfamilj med små ungar omkring och det är inte ofta vi har sett delfiner som hållit sig på samma plats på det här sättet. Avslutningsvis får vi en jättefin snorkling på revet vid denna fantastiskt fina ö.
Från St Croix seglar vi till St John, som till 75% är nationalpark (i alla fall stränder och vikar). Det är många restriktioner här, vad gäller ankring, vilket i princip innebär att man skall ta boj i den viken man lägger sig. Vi väljer att gå till Great Lameshur Bay och tar en boj långt in i viken. Här får vi ligga helt själva och det känns magiskt att vara ensamma i en vik, vilket vi inte ens kan komma ihåg när vi var senast. Det är lite vind och inga vågor, vi ligger helt fantastiskt.
Vi ser sköldpaddor, stora fiskar under båten samt en rocka som majestätiskt glider fram strax ovanför botten. Det häftigaste händer dock på morgonen – Mats bestämmer sig för att snorkla och när han simmar bredvid båten så är han plötsligt öga mot öga med en liten haj som håller till under båten. Det är väldigt speciellt att möta haj, även om den är liten!
Andra natten i denna fina vik, så har vi fått sällskap av fyra andra båtar.
Efter St John seglar vi till St Thomas och USVI huvudstad Charlotte Amalie, där vi ankar upp i den stora hamnbassängen. Det är ett annorlunda väder på väg in, med kraftig nordlig ”swell” och västlig vind, vilket beror på ett lågtryck som vandrar österut mot Azorerna. Vi kommer att ligga kvar här och titta på denna mycket fina stad, med stort danskt avtryck och också passa på att hyra bil för att utforska hela ön.
Vi tänker passa på att besöka öns ”Budget Marine” affär för diverse inköp.
Yasmine för ankar:
Vi börjar med att återvända till Deshaies & La Savane – det blev en fantastisk fransk middag och dessutom karneval på gatan rakt utanför. Vi fick en helkväll.
Men upptakten till detta inläggs rubrik – ändrade planer börjar redan dagen innan i Basse-Terre.
Vi är nu framme vid den 1: a februari, dvs månadsskiftet är passerat och Lena skall betala i affären där vi storhandlat mat, med sitt bankkort, men det fungerar inte. Det är konstigt, det finns pengar på kontot och kortet gäller till 2020 – massa frågetecken, dessutom fungerar Mats kort utmärkt. Vi avseglar enligt plan tidigt på morgonen dagen efter, som dessutom är fredag, mot Deshais. Innan Sverige stänger för fredagskväll ringer Lena banken, eftersom det visar sig att nämnda bankkort inte finns längre enligt banken via internet. Det blir ett samtal i en timme, banken begriper ingenting, ett kort som inte har gått ut, skall inte kunna försvinna. De ber att få återkomma på måndagen, men allt tyder på att ett nytt bankkort måste skickas från Sverige.
Skall något skickas, måste det finnas någonstans att skicka det till – låter självklart. I detta fall kommer vi att tänka på Catamarin Marina i Falmouth Harbour, som vi har plats bokad på i slutet på april inför hemtransporten av båten. Sagt och gjort, vi kontaktar marinan – som har plats och vi är välkomna, trots att vi inte har en aning om hur det går med bankkortet.
För att göra en lång historia kort, tisdagen den 6:e februari står det klart att banken inte kan göra något annat än ett nytt kort. Detta kort skickas med DHL och beräknas nå oss den 14 februari. DHL, eftersom vanlig postgång inte går att lita på överhuvudtaget enligt marinan.
Det blir en fin segling till Falmouth Harbour, ett kryssben hela vägen. Det som måste berättas, är att vi såg val för första gången under hela vår segling sedan Nynäshamn. Det blev en kort titt, den var uppe och vände och sedan såg vi den inte mer – inte vidare sällskaplig således.
Vi hade i princip tänkt hoppa över Antigua, vi var här ganska länge 2017, men nu har Lenas bankkort ändrat planen, det blir knappt två veckor i Catamaran Marina i stället. Detta är seglarlivet, planer är till för att ändras och vi har fått en fin vistelse här.
Vi har fått uppleva en målgång i Tallisker Challenge – i detta fall en två mans roddbåt som varit på havet i 52 dygn, La Gomera till Antigua. Om någon dag kommer tre kvinnor i mål – Ocean Ladies.
Vi har som vanligt fixat med båten, gjort ett antal fina vandringar,
utflykter och ätit god mat (förstås). Tagit lokalbussen till huvudstaden St John´s där Mats köpte ett par Levis shorts.
Dessutom har Lena blivit klippt av en propellerkonstruktör och Mats behandlats (för dålig rygg) av en fransk osteopat som bott i Malmö.
Falmouth Harbour och English Harbour
Idag har vi gjort en fin vandring som tog oss till en av de vackraste stränderna vi sett, Rendevouz Bay – stora vågor, underbart vatten och härligt bad. Efter en stund på stranden fortsatte vi en jättefin vandringsled som tar oss via en vattenreservoar till Fig Tree Drive. När vi kommer fram till vägen, så är det långt hem, men vi kan inte göra annat än att börja gå. Lena sätter upp tummen när en bil passerar och vi blir upplockade av ett par från London och det är så lyckligt att de bor på ett hotell precis bredvid vår marina – ett perfekt avslut på en fin dag. Totalt vandrade vi 18 000 steg.
Nu är våra planer att via ett mycket kort stopp på Nevis, segla till Amerikanska Jungfruöarna (USVI). Avsegling planeras till torsdag, dvs 15:e februari. Återstår sedan att se, när vi får tillgång till WiFi och bredband för nästa inlägg – håll utkik.
Våren 2017 spenderade vi några dagar i Pointe à Pitre respektive Deshaies. Men resten av Guadeloupe har vi inte sett så mycket av och det ändrar vi på nu. Marina Riviera Sens blir vår bas för den dryga vecka vi bestämt oss att vara här.
En långpromenad längs med strandpromenaden in till Basse-Terre blir vår första utflykt. Staden har inte så mycket att erbjuda, men har en viss sliten charm. Vi gör ett intressant besök på turistkontoret och hoppas på att få lite hjälp med att planera vår vecka här, men det blir svårt – hon varken pratar eller förstår engelska, så det blir till att plocka på sig broschyrer och få till planen på egen hand. På vägen tillbaka till marinan bokar vi bord på en av restaurangerna i anslutning till marinan till dagen efter, det finns 3–4 stycken och den vi väljer är rekommenderad i Doyles Cruising guide.
Mats fyller år och det blir en vandrings dag. Det finns ett naturreservat precis ovanför marinan, så dit går vi. Totalt går vi cirka 10 km och den första halvan av vandringen sker i regnskog och uppför hela tiden,
halvvägs kommer vi till en väg och där passar vi på att äta medhavd lunch för att sedan följa vägen via en massa fina hus ned till kusten och hem igen.
Vi passerar också detta otroliga träd.
När skymning har blivit mörker, promenerar vi bort till restaurangen där vi bokat bord, för att äta födelsedagsmiddag, men det verkar konstigt – inga gäster och det ser ut som man håller på att plocka ihop för att stänga. Mycket riktigt, restaurangen har någon form av problem med elen, så man stänger. Finns två restaurangalternativ, det ena är fullbokat (den som verkar bra) och den andra som då återstår väljer vi (inget val). Detta är en ganska enkel och småtrist restaurang, så det får bli en pizza – således middag med visst förhinder eller snarare inte vad vi tänkt oss.
Vi passar också på att ta en arbetsdag med båten, ständigt och regelbundet underhåll är viktigt. Denna gång gäller det att ta bort salt och lite rostfläckar från allt ”rostfritt”. I den här miljön rostar även det rostfria!!
Sista tre dagarna av vår vistelse i Marina Riviera Sens har vi hyrt bil och då blir det att upptäcka hela ön.
Nu har vi kört kors och tvärs på denna vackra ö och Guadeloupe har verkligen svarat upp mot förväntningarna. Vi har inte bara kört bil, utan passat på att vandra och att snorkla vid Pidgin Island, dvs Cousteau ställe. Finaste korallreven vi träffat på och mycket fisk att titta på – kan verkligen rekommenderas.
Vi besökte också den botaniska trädgården som ligger i närheten av Deshaies. Trädgården var mycket större och finare än vad vi räknat med, det blev cirka två timmar på denna mycket vackra plats.
Två fina vandringar blev det:
Sista upplevelsen med bilen blev storhandling, gäller att passa på när man är i ”Frankrike”.
Nu när vi lägger sista handen vid inlägget är vi i Deshaies, där vi skall checka ut från Guadeloupe och dessutom äta en god middag på La Savane som har fått högsta betyg i TripAdvisor. Nästa stopp blir Antigua.
Som vi skrev i vårt senaste inlägg, så njöt vi av att vara tillbaka på Bequia och det gjorde vi verkligen – det blev ett stopp som varade i tre veckor. Starkt bidragande orsak vara alla gamla och nya vänner, som gjorde våra tre veckor minnesvärda. Man kan inte beskriva antalet svenska båtar på annat sätt än invasion, trevlig sådan.
Några höjdpunkter utan någon form av prioritering:
Det som sticker ut är Nyårsafton på ”Open Deck” med Conny, Carina & Angelica och Hasse & Karin. Den femrättersmiddagen som bjöds, var enastående. När kockarna kommer ut från köket och möts av stående ovationer från alla oss på restaurangen, då förstår ni. Tack för en fantastisk nyårsafton – Natalie, Magnus och Patrik!!!! Vi önskar er verkligen lycka till med ert restaurangprojekt.
Detta var ett axplock från Bequia, vi har inte kunnat nämna alla vänner, båtar, möten, middagar. Det var en fantastisk tid, några nämnda men ingen glömd.
Nu har det blivit januari och det är dags att segla vidare. Det blir en jättefin segling till Marigot Bay på St.Lucia. Här stannar vi i två nätter och återbesöker bl.a. restaurangen Dolittle som har chanserat. Här säger vi också adjö till Hasse & Karin på S/Y Barbasol som seglar söderöver, vilket som vanligt känns sorgligt när man skiljs från goda vänner.
Vi räknar dock med att de hälsar på oss i sommar på Ven, under sluttampen av deras hemsegling.
Efter Marigot Bay så blir det återigen en fin segling till Sainte-Anne på Martinique, där vi blir kvar i två veckor. Första dagarna tar vi det lugnt, vandrar och badar.
Vandrar en härligt lång stig till Salinas Bay som är en av de finaste stränderna i Karibien.
Eftersom det är helg så kryllar det av folk så vi har mycket folk att studera.
Under tiden Sainte-Anne hinner vi också med att äta middag med Steinar och Janne på norska S/Y Numa, bjuda Conny & Carina från Ultimo på middag och demonstrerar hur fotoprogrammet Lightroom fungerar.
I förra inlägget skrev vi om vår watermaker och nu är det dags att hämta pumpen som är skickad från Sverige. Men innan vi börjar arbetet med att byta ut den trasiga pumpen, så bestämmer vi oss för att hyra bil i tre dagar. Det blir en dag med att åka runt på ön och vi körde Route de La Trace upp så lång norrut som man kan komma. La Trace är en vindlande smal väg upp i bergen genom regnskog, bambu, gröna bergssidor och höga träd. Jesuiterna byggd vägen på 1700 talet och lokalt säger man att jesuiterna gillar rom och därför ser vägen ut som den gör! En dag med att göra nödvändiga ärenden (handla, byta gasoltuber etc etc) och sista dagen en tur till naturreservatet la Caravelle, där det blir en väldigt fin heldagsvandring.
FINA STENAR FORMADE AV HAVET
Nu kan vi inte undvika vår watermaker längre, för att komma åt måste vi i princip rensa båda akterhytterna på prylar. Båten ser ut som ett bombnedslag!! Watermakern är placerad bakom motorn och det är inte lätt att komma åt. Det tar en heldag att montera bort den trasiga pumpen och sedan en halv dag att få ditt den nya. Först känner man stor glädje, den nya pumpen går igång. Men säg den glädje som varar, en vattenkoppling (t-rör i plast) håller inte tätt. Bara att skruva isär och göra om tätningen – tyvärr blir resultatet lika nedslående. Plastgängorna har blivit dåliga – leta reservdel således. Inte någon av alla tillbehörsaffärer som finns i Marin har denna typ av t-koppling. Det blir till att använda den gamla kopplingen, men med nyinköpt tätmassa i stället för tejp, så får vi äntligen kopplingen tät. Nu får vi istället inte igång watermakern i produktionsmod, men efter samtal till Sverige och tfn support från leverantör så går den igång – nu är vi äntligen självförsörjande på vatten.
När nu äntligen reparationen är klar, så känner vi att det är dags att segla vidare.
Men först blir det middag med Conny & Carina på S/Y Ultimo vilket som alltid är trevligt, men denna gång sorgligt för nu skiljs våra vägar åt. Ultimo skall påbörja sin segling mot Panama och därefter fortsätta ut i Stilla Havet. Nästa gång vi ses blir troligen på Fidji, då vi skall mönstra på som besättning för att segla med dem till Nya Zeeland.
Lite blomsterprakt måste också med i inlägget
Via Anse á l Àne och St.Pierre seglar vi till Portsmouth på Dominica.
Ankaret tas upp kl 06:00 i St.Pierre och vi får en fin översegling, men med ganska mycket vågor och också många översköljningar. Hela båten blir full med salt och vi blir faktisk tvungna att sätta på oss sjöställ, vilket vi inte ens kan komma ihåg när det skedde senast. Vi kommer fram till Portsmouth i god tid innan det blir mörkt och möts av PAYS, vilket är glädjande. Många av PAYS fick sina båtar förstörda under orkanen Marias framfart, men har nu nya båtar och det fungerar med bojarna i viken. Däremot har de inte ännu kommit igång med ”Sunday barbeque”. Det var också roligt att se att det var ganska många besökande båtar, vilket är viktigt – gäster och deras pengar & stöd behövs. Vi gjorde de utflykter som finns att göra redan förra våren, så vi blev bara kvar en natt.
Efter en fin förmiddagssegling så är vi nu på Iles de Saints och här är lika fint som vanligt.
Igår gjorde vi en fin vandring och ser också att ön har klarat sig riktigt bra (Maria), det är framför allt träd som blåst omkull.
Dom flesta husen ser helt ok ut, förutom huset som ser ut som en båt – sönderblåst.
Vi avslutade dagen med en fantastisk middag på vår favoritrestaurang – ”Au Bon Vivre”.
I morgon seglar vi till Basse-Terre på Guadeloupe. Mer om detta i nästa inlägg.
Tiden går fort, nu har det redan gått mer än en månad sedan sjösättning och vi har hunnit med mycket. Första två veckorna ägnade vi oss att får ordning på båten, vilket innebär att reparera, putsa, tvätta, stuva och proviantera.
Att det ibland dröjer mellan inläggen på vår hemsida beror många gånger på tillgången till WiFi och bredband. På detta ställa kan man inte klaga:
Vi jobbade inte hela tiden, utan såg till att få ledig tid också, som vi använde till långa promenader, baddagar och en utflyktsdag tillsammans med våra kära vänner Conny & Carina från Ultimo.
Heldagsutflykten blev en rundtur med Anthony, som körde oss runt hela ön. Anthony förfäder har indiskt ursprung, men har vid det här laget bott i ett antal generationer på Grenada.
Vi stannade till vid många intressanta och vackra platser, men det som gjorde mest intryck var den lokala rom fabriken, som startades 1758 och fortfarande använder exakt samma process som vid starten. För att godkännas, skall romen ha en alkoholhalt av minst 70%. Vid provsmakning, så brände det bara till i strupen och det kulinariska kan ifrågasättas.
Anthonys farföräldrar ägde en sockerrörsodling när han var liten och han var också med och levererade sockerrör till fabriken. Processen börjar med att sockerrören pressas i den vattenhjulsdrivna pressen. Saften leds via en kanal in i stora öppna kärl för jäsning i 7 dagar. Efter jäsning är det dags för kokning, dvs destilleriet. All uppvärmning sker via eld, inga datorer eller eluppvärmning, som sagt exakt samma process som 1758.
Vi besökte ett muskot rosteri och några muskots fick vi med oss till rom punchen
Chokladtillverkning hanns också med
Under vår rundtur blev vi också påminda om den ibland väldigt grymma Karibiska historien
Vi hade ett tydligt mål när vi kom till Port Louise Marina efter sjösättning, att Yasmine skulle vara helt segelklar och i bra skick när Chris och Agneta skulle komma på två veckors besök. Dagen innan deras ankomst lördagen den 25/11, blev vi också helt klara och kunde börja fokusera på de kommande två veckornas segling.
I Port Louise finns det också båtar med lite mer kapacitet en vår kära båt
Vi började med att ligga kvar i Port Louise första dagen efter deras ankomst, det är alltid skönt för gäster att få en första lugn dag. Vi bjöd i stället på en utflykt med vår nya fantastiska jolle (med hård botten) och utombordare till ett snorklingsställe strax norr om Georgetown, där det är gott om fisk men också undervattensstatyer. Det blev en väldigt trevlig dag, som vi avslutade på Patrics, där vi åt cirka 20 sorters karibiska tapas.
Vår plan var att segla via Carriacou (utklarering från Grenada), Petit Martinique, Cliffton på Union Island (Inklarering St Vincent and the Grenadines), Mayreau (Salt Whistle Bay & Salina Bay), Tobago Cays och sedan tillbaka till Port Louise via Union och Carriacou.
Den absoluta höjdpunkten är när Cissi vår dotter ansluter på Union för att segla med oss kommande vecka med avslut på Grenada.
Vi får två mycket varierande veckor med mycket god mat, fina stränder, sol och bad, små samhällen, snorkling och som vanligt många härliga människor.
När Cissi, Chris och Agneta lämnat oss, stannar vi några dagar i Port Louise för städning av båt, proviantering och felsökning Watermaker. När vi skulle producera vatten för första gången, så fungerar inte ena pumpen och tyvärr innebär det inget vatten. Vi har mailat hem till Sverige och fått en lista på saker som behöver undersökas. Vi har valt att vänta med detta tills gästerna åkt hem, eftersom man måste flytta undan ganska mycket prylar för att komma åt. När listan är genomgången, så är pumpen fortfarande stendöd och vår leverantör lovar att skicka reservdelar. Dessa delar kommer att skickas till Martinique och vi räknar med att hämta dem senast i mitten på januari. Sedan är det bara att hålla tummarna för att det går att reparera.
Vi låter oss inte nedslås av detta, utan lämmar Port Louise den 13/12 och får två jättefina seglingsdagar (stopp på Carriacou för utklarering) till Bequia. När vi gör oss klara att lämna Tyrrell Bay, så får vi ett mysterium på halsen eller snarare i våra huvuden. På däck vid styrbords winch ligger det en död squid (bläckfisk) med massa bläck runt sig.
Hur har den hamnat där? Har den varit jagad och hoppat, är det en fågel som tappat sitt byte eller är det någon som busat med oss? Nåväl, förslag på lösning till detta mysterium mottages tacksamt!
På Bequia skall vi nu stanna för jul- och nyårsfirande. Redan nu har det kommit några svenskbåtar, med majoriteten kommer till veckan, givetvis Ultimo och våra norska vänner på Numa. Dessutom ett antal båtar från Oceanseglarklubben.
När detta inlägg nu avslutas har vi hunnit med att vandra ett par gånger och upptäcka nya delar av Bequia.
Vi har ätit på Papas och Mac som alltid är trevligt, samt igår varit på den andra svenska restaurangen på andra sidan av viken, nyöppnade Open Deck och vilken mat!!!! Kort och gott, vi har det väldigt skönt och njuter av att fira jul och nyår här.
God jul och Gott nytt år önskar vi er alla!
Vilken omställning att kliva av flyget i 30 graders värme efter att 10 timmar tidigare lämna ett kylslaget och höstmörkt London. Vi fick ingen tillvänjning, utan gav oss in i tre dagars intensivt arbete med att få Yasmine färdig för sjösättning. Extra skönt att allt gått enligt plan och att vi får en ledig dag på det fantastiskt fina True Blue Resort.
Lördagskvällen blev en trevlig middag med Carina.
Säsongens första hummer – grillad Lobster och den var helt fantastisk.
Låt oss backa bandet –
Vi har haft en minst sagt omtumlande period hemma, köpt hus, sålt lägenhet och som grädde på moset flyttat till vårt nya fantastiska hem på Ven.
Ovanpå detta har vi funderat, diskuterat och funderat igen – Hur skall vår segling se ut denna vinter? Vi kom ganska tidigt fram till, att det räckte med en säsong till i Karibien. Ursprungligen tänkte vi segla mycket i norra delarna, men sedan kom ju hemska Irma och Maria orkanerna i vägen! Detta har gjort att vi bestämt oss för, med tanke på all förstörelse och osäkerhet, att vi kommer att avsluta vår segling på Antigua i slutet på april-2018. Där sätter vi Yasmine på lastfartyg med destination Southampton. Vi kommer sedan att fortsätta vår segling från England, via Nederländerna, Tyskland och Danmark till Skåne – vårt nya hem.
yasminesailing 